Gymnasiet. Japp. Nu är man en gymnasieelev. En riktig naturare. Lilla jag? Kan väl bara konstatera att jag kanske inte är så liten som jag tror ibland. När hände detta egentligen? När lämnade jag mina dockor, och gosedjur bakom mig? När slutade jag hålla mamma i handen, slutade titta på askungen? När slutade jag att vara barn, och blev... tonåring?

Gud, ett så läskigt ord! Och ganska fult nu när man tänker efter. Ton-år-ing. Så otroligt mycket tyngre än "barn". Barn leker, stojar, och skriker. Tonåringar festar, svär, och är uppkäftiga. Samtidigt ska de ta ansvar, vara "vuxna", och resonliga. Ibland undrar man ju hur det ska gå ihop. 

För många kan tonåren vara en jobbig tid, något man alltid ska ha i åtanke. Killar, självförtroende, självkänsla. Problemen kan vara många, eftersom det är oftast i den är tiden man börjar "bry" sig, helt enkelt. När man var liten, brydde man sig om vad andra skulle tycka om ens kläder? Ens utseende? Klart inte. Man var bara sig själv. Lite som en take-it-or-leave it situation. "Nehe, Lisa vill inte leka häst... HANNA!". Och det var det. Inget överanalyserande, ingen osäkerhet. Det var bara så att Lisa vid det tillfället inte vill leka häst. Punkt.

Kort sagt vill jag nog helst återgå till att vara barn, men vi kanske ska vara lite verklighetstrogna. Vi säger väl att jag siktar på nästa steg då. För faktiskt är jag redo. Redo att växa upp. Redo att växa upp på riktigt denna gång. Inte bara något mellan steg, som tonåren faktiskt är. Gymnasiet här kommer jag! och denna gång är det take it or leave it, igen.




 

Just nu drömmer jag om att köpa ett slott med stenfasad, och hisnande utsikt över de böljande gröna kullarna i Derbyshire, England.

Där ska jag förflytta mig till 1800-talet, klä mig i overkligt vackra klänningar, och virvla runt på eleganta baler.

Jag ska få brev från människor vars ansikte jag aldrig sett, läsa böcker under körsbärsträden i den undersköna trädgården, och fantisera om den stora, smärtande kärleken.

Jag ska skriva med en fjäderpenna doppad i kolsvart bläck, stämma hemliga möten ute i trädgården, och bära gräddvita handskar över mina händer.

Jag ska prata med en sådan där härligt sofistikerad accent, låta främmande människor kyssa min hand, och rida över ägorna genom den djupaste skog.

Ibland önskar jag bara att jag levde i en helt annan tid. För hur underbart vore det inte att leva i Jane Austens 1800-tal?

 







{Bilder från google}

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad. 

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller" facebooka" om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.
Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!

Besök Unicef {här} och gör en skillnad!



Fotograf: Kate Holt/Unicef

Idag är det moln som täcker himlen, och regn som faller från den, men det betyder att jag kan gosa ner mig i soffan och njuta av mina favorit serier! Här är några av mina favoriter:

♥ OC
♥ Glee
♥ Förnuft och känsla
♥ Hellcats
♥ Grey's Anatomy
♥ 90210

{Japp, jag är en sådan person som har väldigt svårt att ha en favorit. Jag har istället hundra utav dem!}



Hm, vart tog den där chokladbiten vägen?

Okej, måste bara säga att cheerleading är mitt liv! Patetiskt? Kanske. Men det är så otroligt kul! Kan inte förstå vad jag gick och tänkte på förr eftersom jag nästan alltid {någonstans i mitt huvud} tänker på cheerleading!

Cheerleading är så mycket mer än snygga tjejer som hoppar runt och skriker "Go, team!". Cheerleading är hård träning, gemenskap, och tårar. Jag vet inte hur många gånger jag lagt mig helt utmattad på golvet och knappt känt mina ben efter en träning. Jag har aldrig tränat så hårt som jag gjort i Cheerleading, fast jag i mitt liv både varit med i fotbollslag, och volleybollag.

Hur många gånger har man egentligen sträckt ett ben, skadat ett finger, vrickat en fot? Men trots all smärta fortsätter man att komma till träningarna varje vecka, för i slutändan är allt så värt det! Flera gånger om. En sekund på tävlingmattan, när du får upp en tiktok för första gången, när du litar fullständigt på dina lagkamrater, när du äntligen får till den där gymnastiken. Under de ögonblicken är allt det jobbiga ingenting värt mot den lycka man känner.

Fast jag aldrig haft så många blåmärken i hela mitt liv, blir jag glad varje gång jag kommer in i träningshallen, jag längtar faktiskt till varje träning. Jag kan inte beskriva hur mycket cheerleading betyder för mig. Den här älskade sporten har format mig till den jag är idag, och jag kan inte föreställa mig ett liv utan den. Jag antar att det är som man säger: Once a cheerleader, always a cheerleader.
  

Ett lag från USA som vann large seniors Worlds 2011!:} Så att ni får någon uppfattning om vad cheerleading kan vara. De är grymt duktiga i alla fall! Något att sträva efter kanske?



Så här kan cheerleading också se ut, kallas för Partner stunt {ni kan  säkert lista ut varför}. Detta lag är från Australien^^

Hihi, kan sitta och kolla på youtube klipp hela dagarna!

Cupcake måste väl vara det godaste som finns? Smälter nästan när jag tänker på dem!:}


 

Hihi, jag vill så ha det där skrivhäftet!^^

Recept på muffinsarna finner ni {här} och creme cheese frostingen, som för övrigt är att dö för, {här}.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/2749846/perfectrainbow?claim=mpy6x4q9yqp">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Hm, vet som sagt inte vad detta är, eller om man ens ska klistra in allt. Menmen. Bäst att göra det för säkerhets skull!:} Så som ni kan se kan man nu följa bloggen med bloglovin! *Stolt*

Okej, jag ska erkänna en sak. Jag kan verkligen ingenting om foto! Är verkligen ingen foto människa, men för att bloggen ska bli mer levande ska jag försöka bättra mig på den biten. Alla älskar ju foton! Eller hur? :} Så här kommer den första av många {hoppas jag}.

Fyra saker som lyser upp regniga dagar:

♥ Doften av hembakade bullar.

♥ Det där ögonblicket i filmen då paret förstår att de älskar varandra.

♥ Att mysa under en filt och veta att man inte behöver röra sig på hela dagen.

♥ Popcorn.

 

♥ Ringa det där långa samtalet till en vän.


Jag hoppas att ni har bättre väder än här! Regn, regn och åter regn... "Snälla Gud, ge oss sol" Man får försöka med allt i desperata tider. Bäst jag går ut och börjar dansa soldansen också!

Norge. Att en människa kan bära på så mycket hat, så mycket avsky, och förstöra så många liv. Inte bara  offernas, utan alla de som stod dem nära. En förälder, ett syskon, en mormor, en vän. Så många liv som aldrig kommer bli som förr. Det är ofattbart och helt obeskrlivligt att en människa har förmågan att ens tänka, och än mindre utföra något likt detta.

Det gör ont i magen när jag tänker på vad de överlevande, och anhöriga måste ta sig genom för att ens orka gå upp nästa morgon. Att orka äta, prata, och andas igen. Hur kan man se den minsta stråle ljus genom totalt mörker?

Vi lever år 2011, men fortfarande händer saker som det här. Har vi inte lärt oss något av alla de år vi levt på jorden? Våld föder bara mer våld. Punkt. Vi måste visa att godheten är starkare än det onda. Vi måste värna särskilt om varandra. Le. Skratta. Älska. Sprid kärlek runt om dig, skjut ut den likt strålar kring dig. Visa världen att vi är goda. Vi är starkare än vi tror!

Jag talar nog för oss alla när jag säger att vi idag kramar en vän lite längre, trycker en hand lite hårdare, och uppskattar våra nära och kära lite mer. Idag tänder jag ett ljus för Norge, och människorna där, men också för framtiden och en godhet som förintar den grymhet som vi nyss sett prov på. Hopp är det sista som lämnar en människa. Och idag skänker vi allt vårt hopp till Norge.

♥♥♥♥

Hejsan! Välkommen till min nya blogg!^^ Mitt namn är Julia, och går i ettan på naturvetenskapliga linjen. För det mesta finner du mig insjunken i en bok, springande till en cheerleading träning i regnet (eftersom jag alltid glömmer paraply!), eller sittandes på en pall framför ett piano. Ett utav mina stora intressen är också att skriva, och det var nog det som lockade mig till att starta den här bloggen, perfect rainbow.

Hur kom hon på det namnet? undrar ni kanske då. Jo, det ligger en mycket facinerande historia bakom det, ni kommer att ramla av stolen av överraskning! Hm. Eh. Jag säger till när jag kommer på den, jag lovar! Tills vidare får ni nog nöja er med svaret att jag tyckte livet, dagen jag skapade denna blogg, var lite som en "perfect rainbow". Fint. Sentimentala Julia. Japp. Går vidare.

Jag hoppas att ni kommer att trivas lika bra här som jag, och att ni stannar till lite för att ta en titt! :} Tveka inte att skicka en kommentar, eller ett mail om ni har någon fråga (eller om något annat för den delen också).

Belive in yourself, Julia ♥