Gymnasiet. Japp. Nu är man en gymnasieelev. En riktig naturare. Lilla jag? Kan väl bara konstatera att jag kanske inte är så liten som jag tror ibland. När hände detta egentligen? När lämnade jag mina dockor, och gosedjur bakom mig? När slutade jag hålla mamma i handen, slutade titta på askungen? När slutade jag att vara barn, och blev... tonåring?

Gud, ett så läskigt ord! Och ganska fult nu när man tänker efter. Ton-år-ing. Så otroligt mycket tyngre än "barn". Barn leker, stojar, och skriker. Tonåringar festar, svär, och är uppkäftiga. Samtidigt ska de ta ansvar, vara "vuxna", och resonliga. Ibland undrar man ju hur det ska gå ihop. 

För många kan tonåren vara en jobbig tid, något man alltid ska ha i åtanke. Killar, självförtroende, självkänsla. Problemen kan vara många, eftersom det är oftast i den är tiden man börjar "bry" sig, helt enkelt. När man var liten, brydde man sig om vad andra skulle tycka om ens kläder? Ens utseende? Klart inte. Man var bara sig själv. Lite som en take-it-or-leave it situation. "Nehe, Lisa vill inte leka häst... HANNA!". Och det var det. Inget överanalyserande, ingen osäkerhet. Det var bara så att Lisa vid det tillfället inte vill leka häst. Punkt.

Kort sagt vill jag nog helst återgå till att vara barn, men vi kanske ska vara lite verklighetstrogna. Vi säger väl att jag siktar på nästa steg då. För faktiskt är jag redo. Redo att växa upp. Redo att växa upp på riktigt denna gång. Inte bara något mellan steg, som tonåren faktiskt är. Gymnasiet här kommer jag! och denna gång är det take it or leave it, igen.